Nawal El Saadawi: Och tiden står stilla vid Nilen

Bondflickan Zeinab och hennes faster Zakia besöker Kairo för första gången och blir djupt chockerade av filmaffischerna de ser: ”På de höga husens väggar var avbildade nakna kvinnor, som låg, stod, och satt med särade ben, och kostymklädda män, alla med pistoler.” Det är en ironi som verkar på många plan. Filmaffischernas västerlandiserade kvinnor är inte nödvändigtvis mindre förtryckta än småbrukarkvinnorna från byn vid Nilen. Och tiden står stilla vid Nilen (1974) ska väl i första hand läsas som en feministisk indignationsroman om kvinnlig förödmjukelse och hämnd, till sin yttre form en bjärt melodram med minst fyra mord som säkert på många sätt påminner om handlingen i de egyptiska filmer som Nawal El Saadawi här parodierar. Melodramat är en form som påfallande ofta lämpar sig för en effektiv social kommentar. När Zeinabs ogifta syster i romanen föder ett barn och lämnar det vid imamens dörr startar det en händelsekedja som – i ett samhälle där ”tiden står stilla” – obönhörligt går mot sin logiska slutpunkt. Livet i byarna vid Nilen enligt Nawal El Saadawi handlar om fattigdom och ständiga förödmjukelser, en formelartad och vidskeplig religion som otillräcklig tröst och ett extremt auktoritärt samhälle där alla, också offren, ständigt övervakar varandra. Någon idealiserande folklivsskildring är Och tiden står stilla vid Nilen med alla sina extremt naturalistiska inslag minst av allt. Tidelag är bondens tröst, gravplundring bydårens levebröd.